Ett litet ljud…

Ett litet ljud, en dörr som stängs, en bil som kör förbi, fotsteg som kommer och går. Andetagen som stannar upp, snälla låt dom inte komma hit. Låt inte ringklockan slita sönder tystnaden.
Min kropp spänner sig och magen börjar med något som liknar ett rejvparty med rakblad.
Drömmar om andra människors sällskap är ständigt närvarande men det är bara drömmar, så fort andra närmar sig mig beter min insida sig som om det är rovdjur på jakt. Men människor är trots allt det farligaste rovdjur som finns.

Lögner, hugg i ryggen, snälla ord inlindade i tomhet, jag kan aldrig lära mig. Vilket gör mig omöjlig. Till en obehaglig människa folk helst vill glömma bort. Jag försöker stänga av min mänsklighet men ingenting kan få mig att sluta söka andras sällskap. Hur illa behandlad jag än blir så slutar jag aldrig. Mitt hopp gör mig till ett naivt offer. Som tror på någonting som inte finns. Hoppet håller mig fånge i min egna smärta.

Jag har bara ett slut, jag är den enda som kan stoppa plågan över ensamheten genom att sluta andas. Jag måste hugga sönder mitt motstånd, min överlevnadsinstinkt. Men jag är förlamad i min egna dimma. Så trött i tankarna att alla rörelser känns som en boxningsmatch.

Jag vill att ljuden ska tillhöra mig. Jag vill att rakblad slutar slita sönder min inre. Jag vill att du kommer förbi och ser att jag finns. Sluta be mig utmana min rädsla när du inte är här för att hjälpa mig. Mina bojor är inte min rädsla, det är du. Mitt ansvar är att gå emot dig, men vad ska jag göra när du springer ifrån mig?

Det är inte min elakhet som får dig att se förbi mig, det är min längtan efter dig som får dig att undvika mig. En längtan jag inte kan kväva. Så det enda som finns kvar för mig är att blunda och aldrig mer öppna mina ögon.

Påstående om att ju mer hemskt man genomlever desto starkare blir man är en upplevelse jag inte får ta del av. För var gång blir jag svagare, för var gång tar jag ett steg närmare avgrunden. Till slut kommer jag att falla.