Jag försöker vara ensam…

Jag försöker vara ensam, skydda världen ifrån mina brister. Brister som gör att jag inte kan leva upp till stenhård krav som krävs för att få vara en del av en gemenskap. Brister som måste suddas ut till varje pris och straffet för att jag inte kan det är ett utanförskap ingen vill se. Min skuld består i att jag inte kan tänka bort ensamheten, att jag inte kan förändra det som inte går att förändra. Jag måste vilja mig till en intelligens jag inte har.

Ensamhet är som ett osynligt lager av cement runt kroppen. Jag kan inte gå ifrån den. Alla mina försök att bryta mig fri gör mig mer nedbruten. Alla försök får mig att falla längre ner i mörka hålet utan slut. Hur ska jag kunna ta del av en värld som är så hatisk, så mästrande, så sträng mot misslyckanden. Alla mina känslor ska stängas av, alla mina tankar ska förintas, allt som får finnas kvar är en robot som bara ska le.

En evighet av misslyckanden utan en enda seger. Jag drunknar i mina försök att ta mig till ett paradis som inte är mitt att tillhöra. Vänlighet som bara kan komma om belöningen är pengar eller berömmelse. Lögner förklädda till löften. Skuldbeläggning kamouflerad till uppmuntran.

Jag vill gå ut, ta del av livet. Utsidan finns där. Bara en dörr emellan mig och dem. Mig och alla andra. Men jag kan inte. Minnen, erfarenheterna, har fångat min kropp i ett fängelse. Gång på gång sträcker jag mig efter handtaget men det försvinner bara längre bort. Kvar står jag och undrar hur jag ska fly fängelset som är mig själv. Till en värld som inte vill ha mig.